Ord och kropp
Om Vemund Solheim Ådland, publicerad i Ratatosk, 1–4 2009 om norsk samtidslyrik 2000–2009.
Hur låter bilder, hur ser ljud ut. Vad betyder orden om man delar upp dem, staplar om dem, tar bort hälften och placerar ut resten över ett vitt ark. Hur låter ett ord om man upprepar det femtio gånger; dess betydelse centrifugeras bort och det som finns kvar är ett bärande skelett; själva det abstrakta ljudet. Vemund Solheim Ådland överbrygger genrer och uttrycksformer genom att koka ner språket till en slags enkla byggstenar som är lika mycket bild och ljud som de är text.
Solheim Ådland är poet och grafiker bosatt i Bergen, född 1974. Han har publicerat texter i bl. a. Vagant, Vinduet och Utflukt. 2003 debuterade han med Sep Pran Ek (Biblioteket Gasspedal), och efter den kom en trilogi bestående av Profylaktisk Skønnhet (Cappelen 2004), Ete (Cappelen 2005) och Repetisjon og åpenbaring (Cappelen 2007).
Sammanfattande kan man säga att Solheim Ådlands texter är både lekfulla och utmanande. Diktsamlingarna består till dels av korta prosatexter och framförallt fragmenterad poesi. Det är svårt, men här måste jag försöka glömma inlärda språknormer, för jag fattar ju liksom ingenting, det låter som en slags låtsas-thailändska. Hör/se/läs här:
Pron bat alal – drinn. En. Ronn. On.
Ok. E: - et; øk. Ik. Lonn – em. Bo.
Van. An; il. Ben. Slek. Rin. Pon. O.
Rin.
Vak.
(ur Profylaktisk skjønnhet)
Poesin kommer som i droppar medan prosatexternas brottstycken forsar fram utan radbrytningar, som sekundsnabba skenande bilder ur minnet hos en man vars febriga medvetande stundom famlar efter något våldsamt och förträngt. Här ett utdrag ur Repetisjon og åpenbaring;
O. Rundt, der – skrekk. Latterlig. Kan drepe deg. F,f. Gå bak bilen. Bøyde. Brøytekanten skrapte mot jakken. Jeg la jakken fra meg i forsetet, ned der. f. Forbi – jeg hører skrapningen gå gjennom marg og bein. Jeg lå klar – og. F. For flesk, brøytekanten skrapte mot jakken, t. Hånden i en lett linje inn mot låret. Bilen – gå. Telefonen er slått av. Jeg lot som om. Kon. Nær låret, nær stoffet i buksen. Tonen i blodet.
Det är mycket kropp här. Men Solheim Ådland tematiserar det fysiska inte bara i sina prosatexter. Den fragmenterade poesin är som gjord för att läsas högt, ja, jag kan knappt läsa den tyst. Sällan tänker vi väl på hur vi med kroppen skapar ljuden som blir meningsbärande och kommunicerande, men när jag läser Solheim Ådland blir jag påmind om hur fysisk själva ljudformningsprocessen är. Luft pressas upp från magen, upp genom strupen och slutligen genom munhålan där tunga och läppar arbetar för fullt för att finforma stavelser och ljud.
Min fyraårige son brukar hitta på egna ramsor när vi är ute och går. Speciellt trappor verkar framkalla dessa, och det kan jag förstå. I trappor går vi ju väldigt rytmiskt, för varje trappsteg en ny stavelse, och hela kroppen följer med. Såhär säger han;
Pajs Hajs Lajs Hål Pål Nut Tut Fil Fil Nun Nun
Solheim Ådland säger:
Sont Sott Sant Halt Fant (Repetisjon og åpenbaring).
Ett tips till poeten; gör ett projekt för Den Kulturelle Skolesekken!
Solheim Ådlands böcker är satta med Helvetica, ett urvanligt typsnitt som oftast ses i rubriker eller på skyltar. Helvetica anses vara neutralt och tidlöst, och har gått från att vara opersonligt till trendigt. Man kan kalla det typsnittens Volvo 240, Billyhylla eller Fjällräven Kånkenryggsäck, för att använda några svenska arketypiska produkter. Intressant nog ska Helvetica vara formfulländad i varje enskild bokstavs snitt, d. v. s. varje bokstav är sig själv nog, vilket passar Solheim Ådlands diktning. Dessutom är det ett sans serif typsnitt, vilket alltså inte har några vingar och binder således inte ihop texten. Fokus ligger på varje bokstav och ord, inte på ett flyt som i en löpande text.
Jag undrar var han skriver sina texter. Nu romantiserar jag, men eftersom han är grafiker ser jag honom gärna skriva i grafikverkstaden. Där doftar det av tryckfärger, han har skitiga fingrar och lyssnar på instrumental musik, kanske Steve Reichs minimalistiska rytmer, plockar bland blytyperna, fysiska bokstäver, materialiserade ljud som naturligtvis är spegelvända för att de ska bli rättvända när man trycker dem. Där står han och vänder och vrider på typerna; funderar på om det är ett p, d, b eller q han håller i sin hand.
Märit Aronsson
Rusa på livet. Fortalt alt. T.
Anna. Kj
Pes. T
S.
T.
(ur Repetisjon og åpenbaring)
Kolossalt: de små flekkene.
(ur Repetisjon og åpenbaring)
Løvverket beveget seg bare litt, ørlite, og du kom til syne.
Halsen var glattt å ta på
(ur Ete)