Scroll down for English.
Sandra Norrbin
I Could Wrap My Arms Around It
Trøndelag Senter for Samtidskunst
6 mars - 6 april 2008
Parallella liv
Sandras abstrakta dagbok i landskapsformat är här. En stor fet känsla tar plats i rummet.
Den är grå, mjuk och vällande. Den lever sitt eget liv, blev liksom påkommen i gryningsljuset och stelnade till mitt i raset, mitt i processen. Helt utan någon tanke på att den skulle bli sedd av någon pöste den bara på, där i sin nakenhet. Ja, det är något blottande över den. Men den är inte generad. Det kanske snarare är vi som generas av dess minst sagt oblyga uppträdande. Vart den kom från och vart den ska är det ingen som vet. Den bara är där, mitt i rörelsen som stelnat. Tänk nu på att detta faktiskt är endast en ruta i en lång film, och föreställ dig då hur hela filmen måste se ut!
Här finns två tydliga motkrafter; att hålla ihop och att falla sönder. Från att först kunna slå sina armar om det och sedan fullkomligt tappa taget. Den totala hämningslösa sammanstörtningen. Allt brast. Men fortsätter.
Är den på väg att omfamna eller kväva oss? Vid första anblicken kan det se mysigt och ombonat ut, man kanske vill slänga sig i massorna och rulla runt, men hejdas av något, för inifrån lavinen av de grå mattorna, från alla de lager som ligger i skikt på och om varandra, och kanske framförallt från det som ligger lagrat mellan alla skikten, kommer en kvävning smygandes på oss. De grå, återvunna textilfibrerna dämpar och isolerar både på gott och ont, och det slår mig att de ju faktiskt är producerade för att omsluta människor, bara på ett lite annat sätt än här i galleriet.
Kanske det är huset själv som tänkte att va fan? Vände ut och in på sig och lät allt det där som egentligen inte ska synas, allt det där som vi trycker in i väggarna och sopar under golven istället vara det som fyller rummet.
Ja, abstrakt dagbok skrev jag. Mycket av Sandras tid går nämligen åt till att planera och konstruera, och sedan har hon oftast kort tid på sig att färdigställa verket, att verkligen göra det. Och det är då det sker. Det är en slags performance som hon ibland gör ensam, ibland med assistenter som kör truck eller klättrar på byggställningar. Det jag menar är att hon är trogen dagen hon gör det på. Gör sällan om, stryker eller rättar till. Jobbar direkt och förlitar sig på stunden, på att varje val är riktigt. Och när man jobbar så instinktivt ger man väldigt mycket av sig själv och man laddar verket med dagens spektra av sinnelag. Sandra har ett citat på sin ateljé; Om man berättar något som är tillräckligt viktigt för en själv så blir det allmängiltigt. Precis så.
Parallellt med vårt vardagliga liv löper ett slags abstrakt liv. Det enda vi vanligtvis märker av det är om vi minns någon av nattens drömmar. Men det pågår på dagarna med, hos alla, dygnet runt, runt om oss, hela tiden, ständigt och jämt.
När jag var liten hade jag en återkommande dröm som innehöll något som jag inte kan beskriva närmre än att det var liksom en konsistens. Jag drömde en konsistens. Nu var det ju länge sen jag hade den drömmen, men den dyker ofta upp i mitt minne när jag ser Sandras installationer.
Märit Aronsson
Parallel lives
I Could Wrap My Arms Around It
Sandra Norrbin
Trøndelag Senter for Samtidskunst, 6 mars – 6 april 2008
Sandra's abstract diary in landscape format is here. A big, fat feeling fills the room. It is grey, soft and overflowing. It lives its own life: came into existence in the dawn light; a landslide solidified. Without a thought that it would be seen by anyone, it just swelled—there in its nakedness. Yes, there's something exposed about it. But it's not embarrassed. It's rather that weare embarrassed by its—to say the least—bold appearance. Where it came from and where it's going no one knows. It just is, solidified in the midst of motion. Think that this is only a single frame in a long film—and then imagine to yourself how the whole film must look!
Here there are two clear opposing forces: to hold together and to fall apart. From at first being able to wrap one's arms around it and then to let go completely. A totally uninhibited collision. Everything burst—yet continues. Is it going to embrace or suffocate us? At first glance it can look cosy; one might perhaps like to cast oneself into the mounds and roll around, but one is checked by something, because from inside the avalanche of grey matting, from all the layers that lie in strata over one another, and maybe, above all, from between the layers, comes a suffocation creeping over us. Those grey, recycled textile fibres dampen and isolate both good and evil. It strikes me that they are in fact produced to enwrap people—except in a somewhat different way from here in the gallery. Maybe it's the building itself that thought, "What the hell?" Turned inside out—showing everything that ought not to be shown—all that which we squeeze into the walls and brush under the floor instead of that which fills the room now.
Yes, abstract diary I wrote. Much of Sandra's time goes towards planning and constructing. Then she has often only a short time in which to complete the work, to really do it. And it is then that it happens. It is a kind of performance that she sometime does alone, sometimes with assistants who drive the truck or climb up scaffolding. What I mean is that she is faithful the day she does it. Rarely redoes it, undoes it or corrects it. Works directly and entrusts herself to the moment, trusts that every choice is right. When one works so instinctively one gives so much of oneself, one charges the work with the day's spectrum of mental states. Sandra has a quotation in her studio: "If we tell something which is of sufficient personal importance, it becomes universally true." Exactly.
In parallel with our ordinary day-to-day life, a sort of abstract life goes on. All we usually know of it is if we remember something of the night's dreams. But it goes on during the daytime too, for all of us, the whole day long, all around us, all the time, constantly, always.
When I was little I had a recurring dream that consisted of something that I cannot describe more closely than to say that it was like a kind of consistency. I dreamed a consistency. Now it is a long time since I had that dream, but it turns up often as a memory when I see Sandra's installations.
© Märit Aronsson, Trondheim February 2008
Translated by Paul Parker